Idag var det familjehäng med extended family i Ålsten. Molnen jäckade oss, höll sig på avstånd så länge vi befann oss på behörigt avstånd till stranden men var oss i hasorna från det att vi gick hemifrån till dess vi kom tillbaka. Kanske var det för att ge mig sinnes frid som de gjorde oss sällskap, nu behövde jag bara oroa mig för att barnens flytetöj av någon anledning skulle sluta att fylla sin funktion och inte bekymra mig så mycket för de farliga men härliga sjukdomsframkallande solstrålarna, faktor 30 och moln känns ganska tryggt.
Sen var det dax för lite ”egentid”, lämnade av familjen och drog till Hellas, relativt smärtfritt enkom 35 minuter koldioxidproduktion. Flera av mina träningskamrater laddar för en Ironman i Kalmar på lördag, hade varit kul att vara en av dem….. Kalmar finns väl kvar nästa år? Simningen har nått Tibet, eller kanske inte riktigt. Befinner mig på en platå men inte på en av världens högsta tyvärr. Dagens träning bestod av lite teknik, fartlek och att ta sig genom ”liksundet” utan att gå på grund eller som namnet låter förstå: stöta på lik. Klarade mig lyckligtvis från det sistnämnda, även om sjögräs och slemklädda stenar kan vara nog så obehagligt. Efter 68 minuter var det dax att svida om och ge sig ut i löpspåret. Jag började med fem km i barfota skorna, det var en härligkänsla men jag våga mig inte på mer än fem km första gången, bytte skor och sprang drygt tre till. En lite lagom kort löpning, jag kände mig pigg och full av energi när jag satte mig i bilen. Höll 4.49 tempo och det kändes som jag kunde hållt det många km till. Härligt att avsluta med en positiv känsla.Är redan sugen på nästa träningspass som måste bli cykel-löpning, har inte rovat dte än i år och Stockholm tri närmar sig ack så fort, rädd att jag inte komme hålla fjolårets tid! Hemska tanke.
