Senast jag var ute och motionerade med barnvagnen och dess innehåll fick jag en härlig känsla. Jag befann mig på bryggan som går längs Mälarens strand och för att göra powerwalken lite roligare, börjar tröttna på att gå och gå och gå, slänger jag in några löpmeter här och var. Jag ägnade mig just åt några av dessa löpsteg när jag sprang runt en krök och där vid en bänk i solen mötte jag en annan tränings klädd mamma med barnvagn. Hon hade en paus i löpningen och ägnade sig åt dips där på bänken, precis som jag brukar göra. Det sa klick, vi log och hälsade, och en känsla av samhörighet uppstod (nu talar jag för mig). En känsla av att ”Vi vet något som de andra inte vet”. När man är ute och cyklar är det brukligt att hälsa på de cyklister man möter, dock har antalet som missat denna artighetsgest öka senaste åren tycker jag, det är en sån där sak som hör till när man är cyklist även motorcyklister gör det. Mammor med barnvagn gör inte det, speciellt inte om man är träningsklädd men här var det annorlunda, skön grej liksom. Hoppas jag ser henne igen då skall jag nog stanna och prata, fast det klart hon kanske är som jag och inte vill bli störd, inte vill stanna upp, inte tappa flytet.
Barnvagnsträningsbuddy nummer ett är trots allt Henning. Idag har vi hängt på altanen. Cykeln är tillbaka i trainern och när min kompis låg i vagnen och sov bytte jag amnings B-H till träningstop och körde ett första riktigt träningspass. Intervaller, tabata-intervaller mina favoriter 20sek hårt/10 vila gånger åtta=en intervall. Jag hann med sju sådana sen var skuggan oundviklig, jag hade då flyttat cykeln tre gånger inklusive hämtat förlängningssladd för att nå solen. Oktober solen är underbar men man kan inte säga det samma om oktober skuggan, speciellt inte i helt genomblöta kläder. Det blev 60 minuter och i morgon blir det troligen träningsvärk, fy faan va gött!
