Idag var det dax för ett sista lite längre pass inför Kalmar. Att vakna med huvudvärk ger inte de bästa förutsättningarna men jag trampade iväg mot Ekerö ändå. Gjorde ont i de flesta leder i kroppen då började jag dagdrömma. Tänkte att jag var i Kalmar och gjorde IM cyklingen. I min dröm stod det folk längs vägarna som jag log åt och vinka till. Ett leende har en smärtlindrande effekt och vips hade jag cyklat 65 km och svidade om till löpardojor. Sprang, eller joggade är väl en mer korrekt beskrivning när man ligger i 5 min tempo, ner till IP och tog några varv. Svårt att hålla igen och springa på. Greta sa för några veckor sedan när hon ombads vara tyst för att sova ”mamma min kropp är full av ord som måste komma ut”. Nu citerar jag henne men byter ut ord. ”min kropp är full av löpsteg som måste komma ut” När jag sprang där på banan såg jag jag mig själv om och om igen springa över mållinjen och shit va jag längtar till på lördag!
Recommended Posts
