Igår var det Ö till Ö träning som stod på schemat, bara jag och Erika i Ålsten. Hela dagen gick jag på jobbet och var trött, omotiverad och tanken slog mig att sluta träna helt och hållet bara sitta hemma i soffan och virka istället. Förfallet är totalt, har inte ens lyckats hålla min vanliga” innan tävlingsdiet”. På väg till Erika köpte jag en kexchoklad, kan Anja så kan väl jag. Hos Erika mötte jag min spegelbild, Erikas motivation var precis som min näst intill obefintlig. Jag erbjöds ett glas cola och en Colting pannkaka, vet inte om det var drycken, pannkakan eller Erika men något hände och jag började faktiskt känna ett litet sug och just då spelades en liten themesång någonstans inom mig….bär ner mig till sjön do do wa….Det blev de egna benen som bar mig men ner kom vi. Vid starten som, för dagen, gick av stapeln på Ålstensängen, låg mina syskonbarn och plaskade i sjön, de kunde dock inte identifiera mig lika snabbt och tyckte att moster vär rätt bäng i kolan som skulle bada i en konstig dräkt och med skor!
För varje gång armen passerade över mitt huvud följde lite trötthet med ut och den andra armen vevade in energi, skön känsla. I slutet av timmen var vi båda pigga och peppade. Vad vet jag men kanske var det nakenbadaren vi simma förbi som gav det där lilla extra. Oj så besviken han måste blivit när han gick ner till sin privata, undanskymda lilla badplats för ett kvällsdopp och blev störd av två något odefinerbara varelser. Or maybe we made his day! Vi hann med tre simsträckor och så klart lika många löpning, matematik……(skall läsas med Anna Book i åtanke, så snarare sjungas). Som vanligt efter ett pass med min teammate steg motivationen och ÖtillÖ kändes åter som ett härligt kommande äventyr.
Min premiär i Triathlonvärlden ägde rum för ett år sedan, jag och Erika slog följe till starten och hade en toppen dag. Tyvärr blir det ingen repris på det i år då Erika startar 2 timmar före mig. Enda fördelen är att jag slipper komma upp ur vattnet och se frånvaron av Erikas cykel.
Idag blev det endast vardagsmotion, den fysiska delen bestod av cykling, kortaste vägen är 13,9 km. I morses tog jag dock en extra sväng genom Ålsten och drygade ut med nån km. Den mentala träningen bestod i att handla tillsammans med två hungriga, trötta, kalas längtande döttrar, för mamman stämde endast de två förstnämnda tillstånden. Kvällen har även bjudit på arm och handledsträning när äggvita och socker skulle förvandlas till bakverk.
Mindre än 36 kvar och under den tiden skall jag klara av två barnkalas, jag behöver inte bara doping jag behöver mirakel på söndag!
Håller tummarna!!!