Kategori Blogg, Familjeliv, Simning, Träning

Trots löften till mig själv i fjol följde jag i år igen Vasaloppet från soffan. En riktig rysare för mig personligen då min bror åter stod i spåret och när han ett tag, emot alla odds, verkade matcha super tiden från fjol. Efter Eldris blev det för nervpirrande så jag gav mig ut på en löprunda, planen var långsamt och långt men bara delar av planen slog in. Långsamt. Orkade inte mer än en mil, hade flera gånger varit nära att störtdyka ner i asfalten och kroppen var inte alls på min planhalva idag, den ville bara hem till soffan. När jag kom hem kund ejag konstatera att bästa brorsan glidit över mållinjen på 7.02, 20 minuter långasammare än i fjol men fortfarande snabbare än många av mina träningskompisar som lägger långt många fler timmar i veckan på träning.

Min träning den här veckan toppades av onsdagens pass med Magnus och torsdagens simpass. I torsdags var det motigare än vanligt att sätta sig i bilen vid halvåtta och köra en halvtimma till Vårby. Som vanligt tänkte jag ”du kan alltid kliva ur pluset, behöver bara simma en längd om du vill” och som vanligt behövdes det bara två längder för att vara inne u flowet och njuta av passet. Vi hade en liten tävling, fem hundringar skulle simmas på en uppskattad tid och för varje sekund som man kom i från sin uppskattade till fick man poäng och målet var så få poäng som möjligt. Min första tanke ”vad simmar jag en hundring på?” det visade sig att jag hade bättre kolla på det hela än vad jag själv trodde från början och slutade på fyra poäng. Tänk att nästan vad som helst blir kul bara man gör det till en tävling och sen så klart inte kommer sist i tävlingen. Gårdagens pass på trainern var som vilket pass på trainern som helst, det som stack ut var äldsta dotterns kreativitet under tiden. Hon var själv med symaskinen, en hög med tyg och sina idéer och designade och sydde en hyfsat avancerat mobilfodral till sin svettande mamma.

Recommended Posts

Chatta