Planen var vilodag idag, så vi promenerade till dagis och sedan vidare till affären. Slank in på fiket och tog en kaffe (och ja en kanelbulle annars är det inget värdigt café besök) Henning sov så gott i vagnen utanför, han sov sig igenom handlingen och promenaden hem. En promenad som innehöll ett pit-stop hos granne och vän för att tömma blåsan. Under dessa två timmar hade jag en konstant diskussion med mig själv. ”Kanske ska jag köra ett pass på trainern ändå” ”Nej nu har du bestämt att inte träna då håller du dig till det” Så där höll jag på. Väl hemma sov Henning fortfarande djupt parkerad i garaget då slog ”Man måste passa på”-djävulen till och snabbt som ögat var jag ombytt och satt på trainern, fredagsmyset. Värmde upp och när första tabataintervallen började upptäckte jag att måttet för kadens var 0, i vilan hoppa jag av och kolla. Nej den lilla magneten var borta, kollade lite snabbt men bestämde mig för att strunta i kadensen måste ju ”passa på” och göra så många intervaller som möjligt innan lilleman vaknar! Jag hann en halv till. Tog en paus, ammade och letade efter magneten, hitta den inte och blev is-kall. Henning måste ha hittat den under gårdagens träning och ätit upp den! Å nej, alltså tur att han inte satt den i halsen men hur skall den kunna komma ut. Tusen tankar de flesta i gengren ”oansvariga, ouppmärksamma dumma mamma”. Detta fortskred en stund, tills amningshjärnan började fungera hyfsat igen och jag inser att magneten inte alls är borta det är sladden som inte är kopplad! Slutet gott allting gott skulle man kunna tänka och kanske hade varit om jag nöjt mig där men jag hoppade upp på cykeln och körde de återstående sex intervallerna. Detta resulterade i två tår med mystisk stickande/svidande toppar. Jo men så att nästa gång gör jag nog som jag bestämt.
Senaste inläggen
