…jag fick inte nån kick. Nio kilometers promenad, men det är omöjligt att få ett tempo som kickar igång systemet ordentligt. Jag är lite avundsjuk på alla som springer ute på Lidingö och blir rusiga på endorfiner och adrenalin och andra härliga signalsubstanser. Samtidigt skulle jag inte under några som helst omständigheter vilja byta plats med någon av dem. Snarare skulle jag vilja spola tillbaka tiden fem veckor minus en dag (vill inte återuppleva förlossningen), för veckorna har gått för fort och Henning har växt för fort och graviditeten var över för fort och jag skulle vilja ge livet lite ADD. Ligger nära till hands att fastna i en ondcirkel när man omges av ”passa på och njut” kommentarer, en mening som skapar stress och inte njutning. Hur gör jag för att njuta maximalt? Han sover och jag har ju knappt träffat honom! Skall jag väcka honom så vi kan snacka, sjunga och mysa lite mer? Eller skall jag njuta av att Henning sover hela dagarna och att jag då kan träna, städa, laga mat och tvätta eller är det genom att bara göra ”roliga” saker när han sover som jag ”passar på”. Med första barnet visste jag med ganska stor säkerhet att jag skulle bli bäbismamma igen, med andra barnet började ”passa på och njut” stressen infinna sig nu är den ytterst påtaglig för det här är sista gången. Har jag njutit tillräckligt? När man har en dag när hormonerna åker berg och dalbana har man då slösat bort en dag som man skulle kunna njutit av? Catch the day! Fånga dagen! Lev i nuet! Medveten närvaro! Urk! Har jag just slösat bort tid nu när jag skrivit detta? Skulle jag ha suttit och tittat på min son när han sover istället? Nä men nu lämnar jag datorn och går och njuter lite……..
Senaste inläggen
