Lidingölopps hjältar

Idag var det premiär för Greta och kusin Vidar att springa Lidingöloppets knatteversion 1,7 km. Det var snålt om tid så stresshormonsnivån var hög hos samtliga inblandade. Mathias tog täten med löparna ut till Lidingö. Att hitta parkering och sen hitta vår lilla löperska var inte lätt. Det visade sig att dottern ville ha coachen med sig på loppet då hon redan hunnit ramla påväg till starten. Nu hade jag något att vinna på att springa och tänkte att 1,7 km i en femåringstempo skall väl höft och knä klara av.

Uppvärmning

Det visade sig att den lilla löperskan hade trott att loppet skulle gå på bana och var inte så imponerad av skogsstigarna och tyckte att det var lite jobbigt. Det visar sig, inte helt oväntat att mor och dotter är rätt lika trots allt. Vid flera tillfällen sa mamma ”Vi kan gå, det är helt ok” Vi tog några steg men blev då passerade av andra. Det gillade inte Greta utan börja springa igen med kommentaren ”Dom får inte springa om”. Väl ute på upploppet var det spurt som gällde och ett gigantiskt leende på läpparna. En mycket nöjd tjej tog emot sin EGEN medalj. Dagens första hjälte

En svalkande Mer var inte slutet på dagens äventyr. När vi lyckats lokalisera resten av familjen och tagit oss till bilen upptäckte jag att bilnyckeln var borta. Vart hade jag tappat den? När vi sprang ner till Grönsta gärde för att inte missa starten? I sörjan under uppvärmningen? Eller varför inte i skogen under löpningen? Frågorna var många och svaren få. Men vi har ju extranyckel till bilen hemma så det skall väl lösa sig. Husnycklarna? I den låsta bilen. Ja men självklart har vi ju lämnat reservnycklar till någon. Nej, vi har inte hunnit det har ju bara bott i huset sen december. Ok innan vi slår in bilrutan måste vi leta. När jag kommer ner till Grönsta är starten full av glada tjejer, damer, kvinnor som väntar på att det är dax för den egna startgruppen så där kunde jag inte leta. Lidingöloppetshjälte nummer två för dagen hade lämnat in en bilnyckel i informationen och det var våran! Jag grät för andra dagen i rad ute på Lidingö, men nu av lättnad.

När vi kommer till bilen kommer två okända killar ”Hej! Har ni en kamera?” Va försäljare här? Skall de kränga teknikprylar på parkeringen? Det visade sig vara vår kamera som vi glömt på biltaket när vi rusa iväg för att hitta nyckeln. Hjälte nummer 3 för dagen.

Nu köper jag en trisslott