Förra helgen inleddes in ny era in mitt liv, den där man ägnar lediga dagar åt att sitta på diverse läktare och heja på sina barn som utövar någon form av sport. Nu börjar den tid då barnens aktiviteter blir viktigare än mina, snart är min träning ett minne blott och jag ropar mig hes från sidan av planen. Nu i söndags var det KM i truppgynastik, det var underbart att se men det jag fokuserade kanske mest på var det här löpsteget:
Perfekt nästintill! Hur skall jag lyckas få henne att behålla det? Hur många år till kommer jag vara snabbare än henne? Det var vad jag funderade på när jag senare samma eftermiddag tog en löprunda, en vanlig löpning utan krångel dvs inga intervaller den gången heller. På trainern kör jag däremot intervaller varje gång och så kan jag med gott samvete hoppa det under löppassen, eller? Annars har veckan bestått av vab-intervaller eller kanske jobb-intervaller. Låååånga arbetsdagar med lite rast varvat med sagor, hosta och matvägran. Men i morgon vankas det pepparkaksbak då blir det nog andra bullar. Idag blev det ett avbrott i intervallerna med ett besök i Vårby, huvudpasset var 24×50 1-3 start 60 och i min nya snabba dräkt var det nemas problemas. Så nu är jag pigg, alert och redo för allt annat än sängen.
