MR och uppför trappan

Äntligen var det dags för att bekräfta eller dementera om det onda i benet är en stressfraktur eller ej. Vet dock inte vad alternativet skulle vara, en ailen? När jag la mig på britsen, benen spändes fast och jag fick instruktionen att ligga så still jag bara kan i 15 minuter tänkte jag ”Kommer inte bli några problem, får man somna? Borde gå på MR varje dag och få möjlighet till en power nap” Detta var innan mannen med maskinen sa ”Här får du hörselkåpor, det kommer låta som en byggarbetsplats här inne. Du kan få lite radio som sällskap, har du någon favorit kanal” Jag svarade självklart att jag ville ha P1, hade tyvärr inte koll på radiotablån.

Mannen lämnar rummet och helvetet brakar löst. Var ganska övertygad om att rummet snart skulle invaderas av en pikéstyrka med full skyddsmundering, eller att jag faktiskt hade nåt järnskrot i kroppen någonstans som satt maskinen ur spel. Inget av detta hände istället fick jag efter en stund sällskap av radiopsykologen. Radiopsykolog och huliganbråk! Jag somnade inte.

Låg istället där och tänkte på de amerikanska männen med ADHD som av olika anledningar inte kunde delta i uppföljningarna av de studier som de ingått i som barn. Anledningen var att uppföljningen innehöll Magnetkameramoment och en stor del av ovan nämnda klientel hade för kraftiga kroppshyddor för att få plats i kameran men ännu värre är att en stor andel av dem har skrot i kroppen som ett resultat av att de tagit emot kulor, vapen kulor och därför inte kan magnetröntgas. Själv behövde jag bara ta av mig koftan med metallknappar.

Nu är det bara att vänta och vänta, första februari har jag återbesökstid!

Igår torsdag var det fulltecknat schema. Simträning för både mig och Greta. Jag kände mig dock lite tveksam till om det skulle bli något av min träning med tanke på det något täppta näsan. Men efter 45 minuter på ett ”föräldrarådsmöte” på dagis behövde jag verkligen få utlopp för en och annan känsla, däribland frustration. Så det blev Vårby.

Ännu ett roligt pass, och jag tror att Marikas analys förra veckan var korrekt. Det var inte vatten nivån som gjorde att det kändes lättsimmat förra torsdagen utan jag har något tagit ett steg upp för trappan. För tredje passet i rad förbättra jag min tid på50 meter. Nytt PB 38.1, åter igen kanske inte så viktigt med de där korta muskelfibrerna när man planerar att ta sig igenom en Iron Man men kul ändå. Det där PB:et föregicks av 9x50m progressivt, kunde inte simma nog så långsamt på de första, men klarade nog uppgiften hyfsat ändå. Så var det lite andningskontroll, truckar fart och annat matnyttigt. Fick dock i mig lite för mycket av Vårby vattnet och ett lätt illamående ackompanjerade mig fram till idag.

TGIF