När nyfikenheten bedrar visheten….

…då får man stå sitt kast. Ibland önskar jag att min smärttröskel var lite lägre, eller att min perceptionsförmåga vore lite skarpare. Att jag skulle hörsamma när någon kroppsdel skriker AAAAAJJJJJJJ. Det var fantastisk löpning längs stranden på Canarie holmen, men det hade räckt med den första. För det där som brukar gå över på ett par dagar eller två går inte över. Förra veckan sa ortopeden ”Block vä SI-led ilium medrotation L.5” Sjukgymnast med OMT ordinerade doktorn, det har min sjukgymnast så det är så gott som fixat tänkte jag. Idag fick jag tänka om. Visade sig att ovan nämnda diagnos är farbror doktorns favorit diagnos och inte med sanningen helt överensstämmande. Istället blev domen: 6-8 veckor med stödbälte, kring mitt uppfuckade bäcken, dygnet runt. Sjukgymnasten lägger glatt till ”så kan du börja springa om tre månader”. I min värld lät det som ”om du reinkaneras till jaguar kan du springa i ditt nästa liv i det här livet är du körd”. Det gick inte att hålla tårarna tillbaka, jag har ju världens bästa löparbarnvagn och en hel vår och sommar hemma med världens bästa löpvagnspassagerare. Jag skulle ju äntligen börja springa låååååång och länge. Jag skulle ju ladda med löpning inför Kalmar. Nu står jag inför ytterligare en Iron Man uppladdning utan löpning, tror inte jag är så pepp på det. Jag skall nog gråta lite till, ömka mig själv lite till, troligtvis dra några ramsor fullproppade med massa fula ord, trycka några extra kanelbullar och sen skall jag vakna till en ny dag. På den nya dagen skall jag fokusera på allt det som är bra, allt det jag kan göra och njuta av livet. Framför allt skall jag njuta av solen med gott samvete. Hepp. Just det, det där med nyfikenheten som liksom blev spiken i kistan involverade en idiot eller två, massa vältränade brudar och ett beeptest.