Nya meriter

Sov bra, solen sken och ingen påtaglig smärta i vare sig knä eller höft vilket betydde destination Lidingö idag. Plockade upp en super taggad svåger i Alvik, hela vägen ut till ön hoppades jag på att bli smittad men resan var väl för kort eller inkubationstiden för lång för det hände inte. Mathias drog i sig en gelé på vägen ut och jag fick kväljningar. Har troligen utvecklat en livs lång aversion mot sport- gelé och gel.

Mathias, dnf och Daniel. Mathias gjorde ett kanon lopp 2.15.23

Grönsta Gärde badade i sol, adrenalin och bajamaja stank. Jag värmde mycket försiktig, mest stretch, ville inte känna av några krämpor redan innan start. 12.30 starta eliten och min svåger, 10 minuter senare gick startskottet för mig och mina kombattanter. Min plan var 4.45 tempo första milen, tji fick jag.  Alla ville passera, ingen ville släppa förbi, vilket resulterade i kraftig trafikstockning stundtals totalstop. 5.15, 4.54, 5.11 och 4.45 var de första km-tiderna sen lätta det en aning. Måste säga att det inte är speciellt prestationsvänligt att sätta alla med samma löptempo i samma grupp. Två graviditeter har resulterat i två kinkiga höfter, de brukar dock klara sexton, sjutton km innan de börjar knorra. Höger höften började kalla på uppmärksamhet redan efter sexton-, sjuttonhundra meter. Inte helt oväntat. Efter sju km började det bli lite luft i spåret och bortsett från en allt mer tilltagande smärta var det perfekt, både andning och puls var jämna, fina och på lagom frekvens. Runt omkring mig hörde jag de väsande ljuden sprida sig och det verkade tungt för en och annan. Nån km senare började jag på allvar överväga ett DNF bakom 22138 i resultatlistan men tänkte åtminstone springa en mil så att det blev ett ok träningspass.

Eftersom allt annat kändes så bra var jag inte redo att bryta vid milen och enligt Garmin hade första milen gått på 50 blankt vilket var vad jag satt som max. Stetchade, tittade på sjukvårdarna och bestämde mig för….. att fortsätta. Det dröjde tyvärr inte länge förrän jag mötte min aborreback. Efter 12 km kunde jag inte längre springa i uppförbackarna och när jag sprang var det inga vackra löpsteg jag utövade. Vid nästa kontroll, 15 km var det inte försvarbart att göra något annat än att bryta. 1 timma och 20 minuter behövde jag för att bli mogen att fatta det oundvikliga beslutet. Hade jag haft en klassiker som stod på spel eller en Erika med en pistol (”kom igen” hade inte räckt den här gången) hade jag kanske härdat ut och haltat i mål på en dålig tid.

Även om smärta oftast är övergående kan den bli bestående och jag hade verkligen inget att vinna på att fortsätta. Ändå kunde jag inte hålla tårarna tillbaka när jag satt och väntade på bilen som skulle ta mig till målområdet, jag skulle inte göra det för egen maskin. Mannen med komradion kan ha bidragit till tårarna när han sa till sina kollegor på andra sidan radiovågerna ”En bil till, många som bryter. Klart det är ju många som ställt upp i år och alla är väl inte redo för det här” Ursäkta! Vi har alla nummer som visar att vi startat i första eller andra startled, där får man inte en plats om man inte har hyfsade meriter! Eller? Treårstrotsaren inom mig började överväga att fortsätta men snusförnuftet vann den här gången. Äh han kunde stå där med sin kulmage och sin walkie talkie, jag visste ju att jag hade ö till ö i höften. Rättare sagt från den lila/rosa stortån genom knät och upp till höften.

Det blev lite över ån efter vatten idag, ångrade nästan att jag inte lämnat walkover, tagit en lagom jogg in the hoods istället och fått en massa tid med mina tre troll istället. Å andra sidan är jag en erfarenhet rikare, också en typ av framgång att kunna lyssna på kroppen och låta den bestämma och inte alltid ha ett pannben av betong.

I morgon är det inplanerat löptävlingspremiär för stora fröken i familjen tillsammans med kusinen men då hon klagat på halsont sa snusförnuftiga mamma att hon kanske inte kan springa imorgon och fick till svar ”Mamma jag kan springa det gör inte ont i halsen när jag springer”