Går fortfarande runt i ett rosa skimmer eller kanske blått det passar mig bättre på nåt sätt. Har lite ont i en höft men om jag undviker trappor och att resa mig från sittande så känner jag nästan inget alls som liknar smärta, nästan alltså.
För en månad sedan var jag rätt trött på att cykla och simma och längtade efter att IM skulle vara över så jag kunde checka-ut ett tag, ta det lite soft, kanske hänga upp min dammiga boxningssäck, köra lite cykel i terräng, hyra en kajak, dricka i kapp alla glas vin jag halkat efter. Men nu två dygn efter min IM premiär vill jag bara ut och cykla för att inte prata om att springa, jag vill springa fort och långt och hårt och så vill jag simma. Låter som jag skulle vilja ha en frilufsdag snart igen, en där man springer sådär 6 mil och simmar en. Ångrar lite att jag avstod min Ö till Ö plats! Speciellt när den där E-nummer fria energin låg och väntade i postlådan när vi kom hem det är ju synd om den skall gå till spillo.
Fast först skall jag suga en stund till på min IM-karamell, den smakar riktigt gott. Efter loppet har jag vid upprepade tillfällen fått frågan ”vad var värst?” och det kanske lite provocerande men sanna svaret är: Inget, det var aldrig värst, Vasaloppet hade många ”värsta” stunder, likaså hade Ö till Ö, milen på förra årets Stockholm triathlon var plågsammare än söndagens marathon. Det var som om jag hade superkrafter, så här i efterhand känns det lite overkligt, som om det inte hänt. Och mitt rus späs på av alla underbara kommentarer på FB, sms och IRL som jag fått. Jag läser dom om och om igen och leendet är som cementerat i mitt ansikte. Det var mycket mer jag ville haft med i min race report som tex barndoms minnena som väcktes av cyklingen på Öland, det var länge sedan jag kände lukten av ensilage men på Öland fanns den överallt. Och det fanns många jag skulle vilja tacka men vågar inte börja skriva namn då jag inte vill att någon skall bli glömd. En liten fotnot till bara: Jag kom 8:a i min ålersgrupp. Efter simningen låg jag på plats 82 bland alla damer och efter cyklingen på plats 40 och vid målgång på 46. Det må vara svårt att hitta byxor till mina korta ben med ridbyxlår men fortsätter dom att uppföra sig så här kan jag leva med det!
