In Blogg, Löpning, Träning, Triathlon

Tänk vad ett proffs och photoshop kan skapa. Tänkte att texten kanske är lite svårläst så jag klippte in den också

20130321-205109.jpg

Tänkte att texten ovan är lite svårläst, så här kommer den i ett mer läsarvänligt format (om man vill ha en kortare version får man köpa boken det här är mitt oredigerade utkast):

Tänkte berätta lite om min träning tillsammans med Magnus och vad jag lärde mig och utvecklade genom den. Jag är drygt 35 år och de senaste 15 åren har jag tränat hyfsat regelbundet, vad jag tränat har skiftat och varit allt från löpning och längdskidor till box och spinning. För tre år sedan blev jag övertygad om att springa ett millopp, jag gjorde det på en okej tid 44 min och magi uppstod och samma eftermiddag anmälde jag mig till en halvmara. Kommande år sprang jag millopp men förbättringen från år till år har varit ytterst marginell. Jag utökade repertoaren med triathlon genomförde några os-distanstävlingar. Under 2011 gjorde jag en svensk klassiker och genomförde Ö till Ö. När säsongen var slut kände ett behov av att utvecklas. Jag tog kontakt med Magnus för att bli en snabbare löpare och en uthålligare triathlet för att på ett bra sätt kunna genomföra ett maraton och Iron Man. 

Så under hösten träffade jag Magnus och han blev min tränare. När han började prata om styrketräning höll jag god min men kände aversionen inom mig. I min värld har styrketräning varit något man gör ibland för att man måste och då har jag alltid gjort det jag redan är bra på och obalansen mellan svaga och starka muskler har förstärkts. Undan taget från dödligt tråkigt har varit när styrkan kombineras med konditions träning och gett mig endorfiner, svett och en skvätt mjölksyra. Mina långpass i skogen plockade Magnus bort och satte mig istället på löpskolning med ytte pytte korta löpningar och jag funderade på hur jag skulle klara mig utan de där milen i löpspåret. Det visade sig snart att jag skulle komma att uppskatta båda dessa nyheter. Magnus satte ihop ett styrketräningspass som var anpassat inte bara till att stärka mina svaga punkter utan också tillfredsställa mina behov av puls och svett. När jag visste att det fanns en tanke bakom varje övning var det inga problem längre att få till de där passen (även om jag lockades av att slänga in några övningar till och träna mina starka muskler). Rörlighetsträning lades det också fokus på och jag fick damma av lite yoga kunskaper. Redan efter någon månad började folk kommentera att jag fått en annan hållning, en bättre hållning och smärtan som ofta kommit i höften i samband med löpning var mycket mindre påtaglig och när jag klev av cykeln gjorde jag det rak i ryggen och utan värk i svanken. Redan efter några veckor med löpskolning upptäckte jag vilken skillnad det är att använda hela kroppen och utnyttja rörelseenergin för att få upp farten. Sen gjorde jag misstaget att lägga lite väl mycket fokus på framfoten och glömma kyssa marken med hälen vilket gav mycket smärta i vaderna. 

Efter några månader kom ett mörkt moln in på min soldränka träningshimmel, jag fick en stressfraktur i tibia (smalbenet). Jag skulle precis börja springa längre distanser igen och fick istället löpförbud, hur länge rådde delade meningar om men minst sex veckor fanns det en enighet kring. Min första tanke var att nu kan jag glömma både maraton och Iron Man. Som tur var hade Magnus andra tankar och andra erfarenheter än mig och tillät inte de där tankarna. Istället bokade han snabbt in en gemensam träning i badhuset och introducerade vattenlöpning. Min träningsutrustning kompletterades med ett flytbälte. Under tre månader sprang jag i vattnet ungefär två gånger i veckan. Cykelträningen utökades från två till tre pass i veckan, och fokus på styrketräningen ökade. Efter tre månader började jag springa på fast underlag igen. Vi började med korta korta pass på bara någon enstaka kilometer, kanske var jag för ivrig att öka intensitet och distans för efter drygt en månad fick jag en ny blödning i Tibia, dock ingen fraktur. Vi var inne i juni och jag redo på riktigt att kasta in inte bara handduken utan hela träningsväskan och aldrig springa mer. Magnus var dock av en annan uppfattning och reviderade mina träningsscheman (som skett många gånger under våren) och uppmanade mig att packa flytbältet i träningsväskan igen och återuppta vattenlöpningen. Maraton fick vi så klart stryka från agendan men Magnus tyckte att jag skulle köra den Halv Iron Man som jag hade inbokad dock bryta innan löpningen. Jag hängde cykeln på bilen och ganska så omotiverad drog jag till Vansbro. Tävlingen visade sig vara precis vad jag behövde, jag fick kvitto på att all cykelträning givit resultat, jag cyklade snabbt (i mina mått mätt) och hade inte ont någonstans. Jag bestämde mig för att Iron Man som var inbokad i augusti skulle gå av stapeln. Jag sprang inget under sommaren och de löpkilometer  jag samlat ihop senaste året vara få och aldrig bestått av fler än 10 på ett pass. Under veckorna som återstod var det vattenlöpning, simning, cykling, styrka och rörlighet vi fokuserade på.

Så var det augusti och min plan inför tävlingen var att ge allt under de första grenarna (3860 m simning och 180 km cykling) för att ha gott om tid till den avslutande maran som jag planerade att springa inledningsvis och så länge det gick och sen promenera. Planen höll fram till löpningen. Jag behövde aldrig övergå från löpning till gång med undantag för några hundra meter då och då i samband med vätskestationer under sista milen. Tiden för min livs första mara blev 4 timmar och 14 minuter vilket var långt snabbare än vad jag vågat hoppas på. Visst hade jag ont i kroppen efteråt men inte mer än när jag två år tidigare, med många fler löpmeter i benen men mycket mindre styrketräning, sprungit Lidingöloppet.  

Det jag framförallt tar med mig från det här året är vikten av styrke- och rörlighetsträning, jag brukar som nyfrälst predika för mina vänner vikten av detta. När jag trampar cykel har jag numera en mycket högre kadens och en lägre växel än tidigare. Vattenlöpning var ingen träningsform som jag njöt direkt av när jag utförde den men när jag sprang över mållinjen i Kalmar IM skördade jag frukten av den och njöt i fulla drag av att jag trampat vatten i många timmar. Jag tycker det känns oerhört skönt att veta att man inte behöver fylla kalendern med massa långa löppass för att klara att springa att springa ett långdistanslopp utan att det är kvaliteten på passet som väger tyngre. Som i de flesta andra sammanhang behöver en god fysik kompletteras med en positiv inställning och många skratt för att nå dit man vill och mitt tränings år med Magnus har innehållit allt detta.

 

Recent Posts

Leave a Comment