Surt sa mamman om humöret

Jag och min äldsta dotter har idag haft en battle idag, vem kan sura mest och längst. Blev dött lopp, hoppas vi kan tävla i en annan gren i morgon. Hade jag vetat att en dag på nöjespark skulle resultera i mardrömsdrömmande barn, värkande kropp och illamående hade jag nog valt museé istället, eller? Det som under dagen kunde få mungiporna att dras upp på den yngre av de två sura damerna var tankar på något grönt, mjukt och lurvigt.

Jag försökte råda bot på min grinighet genom ett träningspass, slutresultatet blev väl okej men även träningspasset bjöd på en del moments of  bitching. Kände egentligen inte för att träna alls idag, hade hellre gjort som Greta och gömt mig under täcket, men erfarenhet har andå givit mig några visdomar och en av dem är att enda hoppet att häva en försurning och komma upp, om inte till basisknivå så, åtminstonne till neutralnivå är att frigöra lite endorfiner.

Lekte triathlet/murare även idag och beslutade mig för ett brickpass, började bra. Solen sken, vägarna var tomma från övriga trafikanter och trots några turer förmånga i bergbanan igår fick jag upp en hyfsad fart. Så efter 15 km hände något, sadel intog ”take off” position och jag befann mig på en lånecykel som saknade verktyg! Harangerna av många långa icke barnvänliga ord avlöste varandra under de 13 kilometrarna som återstod för att ta mig hem. Kan nu i efterhand se det positiva som situationen erbjöd, jag fick pröva en ny cykelsittarställning, en jag ej rekommenderar samt mycket stående cykling.

När jag lugnat mig något och kört lite acceptans tänkande träffar jag på unga icke trafikregelskunninga små damer. De befinner sig på varsin sida av landsvägen, de vänder sig och och ser mig, visar inga tecken på att de tänker ändra positioner varpå jag siktar in mig på att köra mellan dem. Då kommer flickan som kör på rätt sida på att hon nog skall vara lite rebellisk och byta sida. Lyckades undvika en crasch men kunde naturligtvis inte avstå från att ge de båda flickorna några goda råd, kanske inte i den mest pedagogiska av tonlägen dock.

Väl hemma bytta jag då som sig bör under ett brickpass till löpardojor, bytte aktivitet på Garmin och sprang iväg. Kände mig nöjd över att det kändes relativt lätt att springa, även denna känsla grusades dock snart av två lite äldre flickor till häst som befann sig i min väg. Jag blev ombedd att stanna så de kunde parkera hästarna på ett sådant sätt att de inte skulle sparka mig. Omtänksamt men för er alla som brukar springa så vet ni att har man fått in ett flyt är inte ”halt” det man mest längtar efter att bli uppmanad till. Lyckades komma igång igen men emellanåt gick det tugnt. Blev 7 km i 4.30 tempo vilket jag ger G till. Det bästa var när jag sprang i mål och möttes av kranskullorna som sedan villigt delade mitt vatten med mig.