Kategori Blogg, Cykling, Tävling

Med den början kunde det bara bli bättre. På väg till Motala kom jag på den brillianta idén att köpa en skumgummimadrass istället för luftmadrass, det är ju alltid bra att ha en extra madrass. Att den var vakuum förpackad var ju perfekt då tog den ju nästan ingen plats! Det var först när jag hittat min kvadratmeter i idrottshallen som jag insåg att det tar ju ett dygn för madrassen att tjocka till sig! Pust.

Louise och Fabian innan sin 00.10 start

När mina vänner gav sig iväg för att påbörja loppet 00.10 var jag nöjd över att ha min starttid på morgonen.Skönt att sova lite istället för att ge sig ut i den kalla mörka natten. När jag låg där klockan tre och sömnen fortfarande inte infunnit sig, insåg jag att 05.40 är det optimala start tiden för alla som INTE har insomningsproblem och en kropp fullproppad med extra kolhydrater och adrenalin. Jag lyckades slappna av och tänkte att kroppen vilar även om jag inte snarkar.

En timma av sömn hade jag skrapat ihop när klockan ringde 4.30. Jag var helt desorienterad och totalt ostrukrurerad i mina förberedelser. När jag som bäst ägnar mig åt att och sätta fast nummerlappen på cykelstyret inser jag att det är tio minuter kvar till min start och jag befinner mig några kilometer från start! Panik! Cykelpumpen som jag bytt plats på för att få fast nummerlappen gled runt på ramen och behövde akut åtgärdas. Jag gör det och trampar sen på som ….. ingen uppvärmning här inte.

När jag kommer ner till starten är klockan 5.39 och när jag rullar in i fållan går startskottet. Jag upptäcker då att något inte stämmer, känns konstigt på sadeln och tårna pekar ner i asfalten. Jag vet ju att jag inte höjt sadeln så det måste vara något annat som är fel. Det känns dock onekligen som om sadeln är för hög. Poletten trillar ner! Dom har så klart höjt sadeln för att få fast cykeln i ställningen i verkstaden när vi var där på akutbesök i veckan. Det var bara att ta fram verktygen. Första försöket blev inte perfekt så under första milen hade jag redan stannat två gånger. Några kilometer senare kommer en ambulans med blåljus och när jag ytterligare några kilometer senare ser stora blodpölar på vägen känns det så där.

Jag tramapar på och svär över motvinden när plötsligt Garmin börjar pipa. Jag förstod ingenting, jag hade kontrollerat att den var fulladdad på morgonen och kvällen innan. Jag hade glömt att minnet inte bör vara fulladdat utam helst tomt när man påbörjar ett trettio mils pass. Det var ett problem som gick att lösa utan att ens kliva av cykeln, dock ej helt trafiksäkert. Efter tre mil i motvind började jag få krampkänningar i ena vaden, vänta nu både rygg och vad?

Jag hade innan läst att de första milen ner till Hästholmen brukar gå fort, fort?! Jag snittade 25km/h. Om detta var den snabba biten, då jag tänkt ligga på över 30km i snitt, så var det ju kört att komma in under 12 timmar som var mitt hemliga mål, det officiella var under 13.

Lunch i Jönköping

Jag hoppa över första depån, hoppade över varannan depå därefter. När vi rundat sjön ner i Jönkan var första tredjedelen gjord och benen var pigga farten ökade och jag njöt. Jag var lite rädd för den där väggen jag hört om, den som kommer efter ca 200 km. Den kom aldrig, thank god. När jag gjort halva loppet insåg jag att jag skulle nå det officiella målet. När det återstod en tredjedel började mitt inofficiella mål torna upp sig som en möjlighet. Leendet på läpparna blev bredare och bredare för varje avverkad mil. Jag låg till vänster och förudmjukade en och annan cykelpojke i uppförbackarna. Vilket även det hade en viss inverkan på leendets bredd.

Depå stop i Hjo

När det var fyra mil kvar förstod jag att jag skulle klara mig under tolv timmar även om jag fick punktering eller av någon anledning skulle vara tvungen att dra ner på hastigheten till 20 km/h. Då började ett drömmål torna upp sig. Tänk om jag skulle klara det under elva timmar? Jag vågade nästan inte ens tänka det, ville inte få en Vasalopps känsla igen. Med två mil kvar började det regna och jag hade ungefär 50 minuter på mig, då blev jag trött, trött, trött. Vänsterhanden var oduglig, helt bortdomnad, jag kunde knappt bromsa än mindre manövrera växelreglagen med den. Det började bli svårt att ignorera smärtan i höger fotknöl (den var tomatröd) och krampen i vaden var illavarslande nära. Då kom Sub 7 gruppen och surrade förbi och någon form av reservtank gjorde sig tillgänglig (kanske den där gelen med koffein jag tryckt i mig strax innan) och jag tänkte att nu får det bära eller brista, och det bar! Med en mil kvar hade jag minst 25 minuter på mig, jag skulle klara det! Det var ett Halleluja moment.

 Ibland är man glad fast det inte syns

Gourme middag i parken efter målgång, jag drack mitt livs 
första glas lätt öl, vuxenpoäng?

När jag satt där på cykeln hann jag tänkte en och annan tanke. Något som slog mig var att alla dessa långdistanssportare måste vara tandläkarnas bästa inkomstkälla! Alla dessa syreangrepp som startas varje kvart. Tyckte nästan själv jag kände hur emaljen mjuknade och karies spred sig i munnen.

Three down one to go, nu har jag anmält mig till Vansbro

Recommended Posts
Visar 2 kommentarer
  • Anonymous
    Svara

    Du är allra bäst! Och du är MIN syster 🙂

  • Jenny
    Svara

    Tack!

Chatta