Starten var kallare än väntat, den som läst av termometern måste varit sifferblind det var garanterat inga 18 grader i den brunnsviken. De nya ögonglasen, för att använda ett Edith uttryck, var bra satt tätt och fint ända tills någon som inte övat så mycket navigering simma in i mig och möblerade om dem. Dam, fick simma halva sträckan med vattenfyllda glasögon. Trots detta lilla missöde kändes simningen bra ända tills den var slut. När jag satte fötterna på botten för att springa upp ur vattnet kände jag hur krampen lurade under vattenytan. Lyckligtvis slog den aldrig till med fullkraft, väl uppe ur vattnet varseblev jag hur det sved på halsen och jag förstod att mina nya kollegor troligen skulle tro att jag varit på killkalas i helgen. Löpningen upp till växelområdet var förlängd jämfört med ifjol. Inte ens tidtagningen fungera som den skulle, Garmin hade inte startat och mitt chip hade inte registrerat tiden när jag kom ur vattnet. Inklusive växlingen blev tiden 33.51 så uppskattningsvis simma jag på 31 minuter (3.07 bättre än ifjol)
När jag kom upp på cykeln kände jag mig trött, fick dock lite extra energi när jag ganska omgående hörde ”Heja mamma, heja mamma” och världens bästa hejarklack stod där och vinka.
Han inte cykla långt innan jag var tvungen att bromsa in för en ambulans, hoppas det inte var något alvarligt. Efter första milen började jag piggna till men andningen var ansträngd. Så lite ny energi när jag vände vid klacken. Ut på andra rundan fick jag väja för en kille som låg och vänta på ambulans. Kändes makabert att bara cykla förbi någon som låg mitt i vägen och blödde i hela ansiktet, men han behövde inte mig konstaterade jag snabbt han var redan omgiven av hjälpare.
När jag vänt sista gången möttes jag av ytterligare hejar rop från världens bästa Louise. Jag blev så glad när jag såg henne så jag började vinka frenetiskt. För det fick jag betala med kramp från vaden upp i låret.
Åter vid Sjöhistoriska hann jag ”high five:a” Greta innan jag sprang in och växla. tid: 1.11.43 (1.04 bättre än ifjol vxl 40 sek snabbare) Vid byte av skor satte krampen in i både ben, armar och mage. Tog en tugga på en bar. Dumt gjort. Den växte i munnen under hela första varvet, la det vid sidan och såg ut som jag tugga pan. När jag plågat mig igenom första varvet stod klacken där, Edith körde en ny variant ”Mamma jag är hungrig”. Mat var det sista jag tänkte på kämpade förfullt för att hålla maginnehållet nere. Lyckades klämma fram ett leende som respons till den söta kommentaren, annars var det mest plågouttryck som präglade mitt ansikte. Löpningen var inte rolig en enda gång, bara smärtsam, kände för att bryta hela tiden men tänkte , ”ett varv till orkar jag”. Klämde ut det sista genom att försöka mig på något som skulle likna en spurt in i mål, inte som ifjol då jag flög in i mål.
Direkt efter målgång stod en radda med stolar där hamna jag, helt slut. Det räckte dock med nån halv minut sen var jag ute för att krama om min supporterklubb och enligt dom hade jag vunnit.
Själv var jag inte ens intresserad av vad jag fått förslut tid och det dröjde ända tills jag kom hem till syrran innan jag kolla upp den ordentligt 2.34.03 (1.45 sämre än ifjol) Löpningen tog såklart längre tid än ifjol inte bara för att den var 0,7 km längre i år utan oxå för att jag sprang som en fällkniv ingen löpstil att stoltsera med direkt.
Egentligen gjorde jag ett bra lopp kom sexa i motionsloppet med 103 deltagare, jämfört med femma i fjol med 54 deltagare. Hade jag masat mig upp och startat med Erika i masters två timmar tidigare hade jag fått stå på pallen med henne. Hon som tvåa och jag som trea. Erika gjorde ett topp lopp persade med 10 minuter och gick i mål på 2.30.58 Tur att det finns ett Stockholm tri nästa år också.
Anledningen att jag inte känner mig helt nöjd är för att jag blev så slut körd helt enkelt. Nu är det batteriladdning big time som gäller, idag blev det ofrivillig vila pga spöregn kl sex i morses. Kanske var det bra.
