Just idag va jag stark eller she is back!

För sex veckor sedan sprang jag min första ensamma mil efter förlossningen och var nöjd med min insats. Sedan dess har det bara gått utför, långsamt, tungt, ont och inte så vidare värst latjo. Men så idag vände det. Kanske var det en vecka av musikhjälpen eller en helg med vänner och julmys som gjorde det. Jag väntade till mörkret lagt sig ordentligt, så sent att barnen tittade på mig med stor skepsis när jag sa att jag skulle gå ut och spring. Tog på mig pannlampa och reflexväst och sista timmen av musikhjälpen i öronen. Kände redan efter de första stegen att det vänt, sprang ner till IP och körde varv efter varv i halvlek var jag tvungen att springa hem för ett toalett besök. De första fem hade avklarats på strax under 25 minuter vilket kändes skönt men ännu skönare var det när jag klarade av andra halvlek på strax under 22 minuter. Whop whop en mil i 4.40 tempo, 46.50 och jag kände mig knappt trött. Fy f vad jag känner mig nöjd och jante håll för öronen: Jag är så potatis bra! Just idag är det nog bara musikhjälpen som är bättre, över 28 miljoner. Förhoppningsvis kommer de pengarna förändra livet för många av våra systrar som inte har lyxen att få glädjas över saker som ett grymt bra träningspass. Den största hjälten idag är Milo fem år som tömde sin spargris ”för att tjejer skall kunna föda barn”. Går och lägger mig med ett leende den här söndagen och glittrar ikapp med den nyklädda granen

.