judgement day

Idag finns inga perspektiv, jag vet att det finns dom som har det värre och att det kunde varit värre och ALLT det där men idag är det jag som har lagt beslag på hela ransonen självömkan, åtminstone för en stund. Var på Idrottskliniken 9.30 i morses, jag var ganska tömd på energi redan innan jag kom dit. Det var en sån där morgon som vi småbarnsföräldrar är priviligerade med att få uppleva med jämna (ibland på tok för ojämna) mellanrum En sån där när barnen skall demonstrera att de har EGNA viljor och viljor som går helt på tvärs emot vad du just för stunden önskar.  Kropp led dessutom brist på koffein.

Väl inne hos dr Sigurdsson fick jag blotta min vad, han tryckte till och sa sen utan omsvep. ”Det är en utmattningsfraktur, om du belastar går benet rakt av. Så ingen löpning på sex månader” Va? Hade jag hört rätt? Sex månader? När mina tårar kom mjuknade han lite och sa att jag kunde prova att springa om tre till fyra månader men inte en dag tidigare. ”Några frågor?” Klart jag hade frågor men lite svårt att formulera dem. Försökte få lite klarhet i exakt vad skadan bestod i och fick till svar ”en blödning i benet”. Det slutade med att jag fick en kopia på MR-bedömningen (som förövrigt var dikterad den 19:de januari).

Återigen var det Greta som gav mig perspektiv. På väg till bilen fråga hon varför jag var ledsen och jag berätta att det var för att doktorn sagt att jag inte får springa på länge och jag tycker ju så mycket om att springa. Greta replikerar då med ”Mamma vad tycker du mest om att springa eller dina tjejer?” När hon fått svaret la hon till ”Men du kan ju träna ändå, du får ju cykla och simma!”  Vad skulle jag göra utan min livs coach? Att hon några timmar tidigare betedde sig helt olidligt åldersadekvat var som bort blåst. Som tur var fanns även Filippo nära tillhands och kunde torka mina tårar och ge mig en kram.

Vi ansåg oss sedan i stort behov av en fika på Gateau. Den gav oss kraft att ta oss hem, medan tjejerna förberedde” helloween kalas” ringde jag moster sjukgymnasten som på svenska förklarade vad det stod i utlåtandet från röntgen doktorn .

Sen fick jag höra det jag verkligen ville höra ”Det här löser sig”, de orden kom från Magnus som lät övertygad om att det här inte alls tar ett halvår och att Iron Man fortfarande är ett realistisk mål. Bara att spendera mer tid i simbassängen och springa där istället. Mitt andra mål att bli en bättre och snabbare löpare får väl vänta nåt år. Får storsatsa på att bli rasande snabb i vattnet och på cykeln och ha tid till godo när det är dax för de 42000 metrarna.