Gällande ett ämne banalt för vissa men likt ett livselexir för mig, lika viktigt som mat, sömn och kärlek. Träning. Träning efter graviditet och förlossning närmare bestämt. I förra veckan var jag ute och sprang själv för första gången på 10 veckor, det var frihet, det var lycka och välmående. Så klart har mitt tilltag kommenterats och både risats och rosats. Jag bestämde mig för att försöka ta reda på vad som egentligen ”gäller”. Vad säger forskningen? Det visar sig vara väldigt tunnsått på forskningsfronten men desto mer på tycka fronten. Buden är väldigt olika det är allt från lyssna på kroppen till att inte springa en meter förrän efter 6 månader. Andra säger ”att lyssna på kroppen kan vara att lura sig själv. Det kan kännas bra nu men ge komplikationer senare” i sammanhanget refereras inte till någon form av forskning där man tittat på samband mellan löpning och senare bäckenbotten problem. Vissa presenterar löpning som ett absolut no-no medan andra menar att löpning hjälper till att stärka bäcken och core. Så har vi det där med kisseriet, om man läcker sluta omedelbart med aktiviteten medan andra menar att lite läckage inte skall ses som ett hinder för att träna. Med andra ord blir man inte ett dugg klokare efter att surfa runt på nätet, det sorgliga är att man blir inte klokare av att rådfråga på MVC eller BVC heller. Ingen tycks veta. Jag har ställt frågan ”vad är det som kan hända?” men får inga svar. Så klart är det individuellt men hur kan individen avgöra om just denne är redo? Det som hela tiden återkommer är ”knip”, men knip rätt annars kan du knipa dig till inkontinents och framfall enligt vissa. Jag vill bara säga: Kniiiiiiiiiip käften! Det spelar ingen roll hur man gör, man gör ändå fel och ångesten står där och lurar bakom hörnet. Nu går jag ner och river min tvättstuga utan att googla om det är en okej aktivitet för en spädbarnsmor eller ej.
Recommended Posts
