Det är inte mentalt jag krisar, jag nojar inte över de där kommande siffrorna utan det är kroppen som börjar strejka. Titt som tätt har jag haft lite små ont här och där men nu är det inte små ont längre nu är det jävlar i helvete (i brist på mer sofistikerade styrke ord) i höften. Kanske var det alla de där trappstegen på Gran Canaria, blev ju total fokus på löpning och simning under veckan på ön och lite mindre fokus på att det inte kändes helt ok i höften. I vanliga fall brukar ett par löpfria dagar, max, räcka för att vara på banan igen men inte nu inte. Tog tag i det hela och beställde tid hos en grym sjukgymnast i förra veckan och var där i måndags. En underbar upplevelse att träffa någon som klämmer, känner, tittar, trycker, frågar, undrar och behandlar. Inte någon som tar fram det gula blocket och ger dig tre minuter av sin tid. Fick icke vaccinationsrelaterade nålar i låret för första gången i mitt liv. Gjorde så där gottont och haltade lite mindre när jag begav mig hemåt. Så idag, sju dagar efter senaste löpningen var det dax att prova, det var dumt gjort. Slutade med tårar som brände bakom ögonlocken, inte för att den fysiska smärtan framkallade dem utan för att jag laddat med en latte och två bullar som nu ligger där i magen oförbrända, eller nja mest för att solen skiner och jag vill spriiiiiiiinga! Plan B var att ta upp trainern på altanen men vågade inte då jag misstänkte att den småsjuke sonen skulle vakna, nu 90 minuter senare sover han inte. Så typiskt när jag nu inte passade på………… Ja ja ett ton med tvätt har hittat hem istället det är väl inte fy skam heller.
Senaste inläggen
