Det har gått en vecka och endorfinruset började avta mitten av veckan och en enorm trötthet tog över. Kroppen var trött och lite öm och vardagen med nya rutiner var stressande. Bara en bil, två barn som skall lämnas och hämtas på olika ställen där emellan skall föräldrarna hinna jobba sina åtta timmar och laga god nyttig mat, förse alla med rena kläder och ett beboligt hus. Två barnkalas skulle planeras och genomföras och när helgen kom var jag trött och det mesta kändes lite betungande. Då nåddes jag av beskedet att en av Human Ambitions simmare den ständigt leende Pontus omkommit i en cykelolycka. Plötsligt kändes det som ett enormt privilegie att få planera två barnkalas och stressa hem från jobbet för att hämta trötta barn, att få tjafsa med den jag älskar om vem som skall göra vad av de där måstena i vardagen. Jag älskar att träna och varje ny utmaning jag lägger till min meritlista är en lycka. Men redan innan Kalmar bestämde jag mig för att lägga mindre tid på träning och mer på familjen det kommande året och idag känns det beslutet extra bra.
