Det får bära eller brista var tanken när barnen idag introducerades till riktiga skidspår och vi gav oss ut på en fyra kilometers runda. Vi hade sällskap av en annan skidfantast familj och jag fick lite assistans med att baxa den yngsta runt spåret, hon stakade lite själv, åkte lite lift och i vissa lägen blev hon buren. Efter en brutto tid på nästan två timmar var det dags för dagens enda mat och vätskekontroll, oj så goda mackor det var. Netto tiden, alltså effektivt skidande var kanske 30 min men idag handlade det om andra kvalitéer, och jag var mycket nöjd över att påklädningen hemma (ca fem minuters utmaning) bjöd på fler tårar och frustration än två timmar i spåret. Kanske har lyckats skapa två Iron Kids ändå. Okej kanske skall hålla lite i mina hästar och nöja mig med goda utsikter gällande skidsemestern, skall bara få Filippo intresserad också borde inte vara helt omöjligt för längdskidåkning kan faktiskt vara lite av en prylsport.
Tänkte att det var lika bra att suga ut så mycket som möjligt av minusgraderna idag efter som de verkar ta sportlov kommande vecka, därför gav jag mig ut på en mils islöpning på eftermiddagen. Den löpningen har jag väntat på i två år, visst låg isen fjol men då hade jag löpförbud. De första fem kilometrarna flög jag fram över isen, det var underbart. De resterande fem låg jag dubbelvikt med svidande ansikte och en mycket längre snitt fart när vinden bråkade med mig. Isen hade löpkvalitet, gissar att dagens skrinnare var mindre nöjda.
