Med skräckblandadförtjusning säckade jag om racern idag. Kände att det vore grymt att inleda en ny inomhussäsong utan att Scott fått känna asfalt under sina däck. Det som kanske är årets sista sensommardag kändes som rätt dag. Så härlig känsla att klä på sig cykelutstyrseln och rulla iväg. Det tog några kilometer innan jag var med i matchen och ytterligare några kilometer innan jag kröp ner i tempobågen, har ju varit något i vägen senaste halvåret. Det blev inte långt (20km) och det gick långsamt (50 min) men oj så härligt. När jag rullade fram i solen tänkte jag på att jag har haft förkylningar som krävt längre träningsuppehåll. Efter en natt med dålig sömn är det just det här den här mamman behöver och jag tackar mina två grabbar för att ni gör det möjligt.
