Det var ju det där med att inte ha kontroll över när starten går. Blev i alla fall på en helg dom jag bestämt men en vecka för tidigt. Samtidigt som startskottet gick i Stockholm triathlon rullade vi över Västerbron och 2h och 30 min senare hade vi gått i mål med en son på bröstet. Jag lovar dock att inget lopp jag någonsin gjort har krävt samma ansträngning eller åsamkat sådan smärta som 55 min med krystvärkar. Jag har inte anmält och kommer inte anmäla mig till en efterföljare. Samtidigt finns det ingen medalj i världen som kan mäta sig med den som ligger på mitt bröst just nu, 3510 g rent guld! Min trogne vän och bäste supporter var med hela tiden och stöttade och hejade oss in i mål. Tack Filippo jag älskar dig. Så hoppas vi att Edith kommer bli lika glad varje år på sin födelsedag även om hon aldrig mer får en lillebror i present.
Senaste inläggen
Visar 3 kommentarer
Här sitter jag alldeles tårögd och så glad för er skull. Samtidigt känner jag att: DET DÄR, vill jag uppleva igen. Inte smärtan förstås 😉
Och vilken fin present hon fick Edith. Bästa någonsin skulle jag tro.
Kram till er <3
Tack. Kan rekommendera en liten sladdis, extra kul när syskonen kan ta del av det hela men en förlossning till, no way. 🙂
Kram
Så tänker jag med, att det skulle vara roligt för barnen att uppleva. Vi får se vart det slutar. Kram