Här om natten drömde jag att jag var ute och sprang. Det var så skönt och jag var så nöjd med min mil tills jag insåg att jag är nyförlöst och inte får springa. Rent kroppsligt, minus några kilo muskler, är jag ganska som vanligt och måste hela tiden påminna mig om att det bara är två veckor sedan jag körde årets utmaning och födde vår son. Mentalt är det fortfarande lite bergodalbana och bästa botemedlet är inte tillgängligt. Har börjat promenera men det är inte samma sak som en löpendorfinkick. Men jag vet, skynda långsamt är det som gäller sniffar mig hög på baby och lapar sol och drömmer om en lång solig höst med löpning, cykling och barnvagnspowerpromenader. Tar mig en kanelbulle till och drömmer om endorfiner.
Senaste inläggen
