Det här med feelgood-komfort-inte mer än vad jag känner för träning har inneburit att dte varit glest mellan intervallpassen på löpbanan. Är man inte riktigt peppad är det ingen större vits. Att springa intervaller utan motivation är ungefär som korv och makaroner, smakar inte gott, är inte speciellt nyttigt, ger ett lätt illamående och dte är lite bort kastade kalorier, typ på nåt sätt. Senast jag intervallade på tartan var för två veckor sedan. Jag körde 15×1 min och fick håll, HÅLL! efter 10 stycken, kan inte minnas när jag fick håll senast känns mycket 90-tal på något sätt.
Så igår hade Ramin och Shams bokad middag och boende på Gartnerstigen och som tillägg bokades det igår kväll ett ”morgonlöppass”. Jag insåg att nu har jag min chans, och försiktigt föreslog jag intervaller vilket samtliga nappade på och så var det bestämt. Efter frukost stod sex personer redo att jogga ner till IP.
Den yngsta var ganska trött efter uppvärmningen och pappan gav upp sin träning och uppmärksammade de små istället, tack! Det var lite kaos på löpbanan då ett stort gäng gjorde någon form av revolt mot löpriktningen, vi lyckades ändå genomföra våra 10X400 m med 1 minuts vila. Höll mig någonstans mellan 3.24-3.49 i tempo, lite upp- och nedjogg samt stretch på det och vi var nöjda och glada. En guldstjärna i Ramin och Shams träningsbok efter att ha genomfört sina första intervallpass och bäst av allt de fick mersmak!
För vissa var löpningen bara uppvärmning och följdes av hopp från närmsta bord, vilket tyvärr resulterade i ett barn på soffan med isklamp och fot i högläge.
