Fördelen med många dagars riktigt risig sömn är att tillslut sover man överfylld blåsa, restlesslegs och ryggsmärta till trots sju timmar utan att vakna, lite av ett mirakel. Så när alla barn var levererade till respektive kalas var det dags för min lördagslöpning, jag nöjde mig med en kvarts mara i 5.50 tempo och jag hann avsluta mitt race medan det fortfarande var behaglig fukt som föll från skyn. För att komplettera förmiddagens styrkepass i form av arbete med diverse trädgårdsmaskiner lyfte jag lite hantlar. Dagens löppass var skönt men det slår ändå torsdagens lunch pass. Jag sprang tolv kilometer runt Kungsholmen i 5.30 tempo, tempot var roande men kanske ännu mer roande var folks blickar. Det flesta fokuserade på kulan på magen och riktade sedan ett leende mot klotet en halvmeter högre upp. Har nog aldrig fått så många leenden under en vanlig löprunda förut, det smög sig även in några ”vad håller du på med? det är inte bra att springa med en sådan mage” blickar. På dom blickarna svarar jag ”Springer”, på A och på B ”det är benen jag springer med, magen hänger bara med” . Det är faktiskt löpning som fungerar bäst, där tänker jag inte på magen (förutom när trycket på blåsan blir lite mer frekvent än vanligt) När jag cyklar är det istället omöjligt att inte tänka på den då knäna kysser den ständigt och i vattnet skapar den motstånd. So we will keep on running, kulan och jag.
Senaste inläggen
