Dödandet av en myt och lite racereport

Det var inte en australiensisk highway mot Kalmar i år, snarare en nepalesisk serpentinväg med många hål och bulor. Ett tag tänkte jag att det troligen inte var meningen att jag skulle till Kalmar i år, att skador, sjukdomar, cykelkrångel och få(relativt få) träningstimmar in på kontot var tecken på att jag borde hålla mig på åskådar sidan i år. Nu förstår jag att det var motsatsen, små test för att se om jag skulle palla trycket. Med tre sjuka ungar var det inte klart att jag skulle starta förrän jag verkligen dök i vattnet strax efter sju i lördagsmorse. Eftersom jag var osäker in i det sista hade jag inte laddat med energi som sig bör, utan ätit och druckit som en vanlig vecka. Kanske var det anledningen till att jag redan i vattnet började få kramp i vaderna. Inget som störde då simningen verkligen flöt, en stund var jag lite irriterad på att folk ”seedat up sig” då jag simmade om och simmade om hela tiden, sen förstod jag att det nog var jag som simmade fortare än jag trott. Med tusen meter kvar fick jag en spark som orsakade läckage och vattenfyllda glasögon, men inte heller det kunde få mig att tappa flytet. Visste redan innan jag kollade klockan att jag persat med flera minuter på simningen och framförallt simmat många många minuter snabbare än vad jag kunnat drömma om. Kände att nu fick resten av dagen gå som den ville jag hade ju satt PB.

När våtdräkten skulle av fick jag kramp, både här och där så jag tog det lugnt och promenerade ut till cykeln, unnade mig ett bajamaja besök och funderade på hur många ton ironmanbajs som producerats den morgonen. Nervositeten gällande hjulen hade börjat släppa och jag flög över bron till Öland, funderade på hur det egentligen är möjligt att någonsin cykla långsammare än 40 km/h. Det hade dock Alvaret vänligheten att upplysa mig om att det visst är. Med vinden rakt i fejset, barnbaciller som kickat in och orsakat rinnsnuva och benmuskler som inte drillats ordentligt föll jag som en pannkaka. Km efter km efter km visade hastighetsmätaren inte ens en 3:a som första siffra. Jag svor lite gran, svor lite extra när det kom stora klungor och fuskade sig fram i motvinden men sen insåg jag att det kommer inte ta mig i mål så jag börja sjunga och drömma om athlets garden istället. Hann hämta mig lite grann innan nästa prövning tornade upp sig i form av Ölandsbron i mot motvind och mot motlut, det är då det blir tydligt att jag inte är den cyklist jag var för två år sedan. Efter den utmaningen var två tredjedelar av hojandet klart och jag var i stort behov av lite extra energi. Det fick jag, först i rondellen i Kalmar där speakern ropade mitt namn och sen bästa kicken av alla älskade Filippo, Greta och Edith (Henning såg jag inte), bästa familjen.

Efter den boosten var det fokus på att hålla tempot och klarat målet sub 6 timmar på cykel och att hitta resten av hejarklacken. Två mil senare stod de där i en korsning mamma, Kent, Laila och Bengt! Två gånger fick jag lyckan att se dem. En mindre trevlig hejarklack var den flocka av småfåglar som flög upp framför mig, jag kunde varken väja eller bromsa, det var bara att blunda och trampa på. Smack sa det på foten och grabbarna bakom ”Å shit va äckligt! Du dödade en fågel”. Med några minuters marginal klara jag mitt mål.

Etapp tre, marathon! Kände redan innan jag börja springa att det skulle bli en lång eftermiddag i löpspåret, målet var att springa hela första milen men det höll bara fyra km sen var jag tvungen att promenera lite. Innan dess hade jag dock fått en nytändning när jag sprang genom stan och blev påhejad av både kända (skall inte börja nämna namn för då missar jag bara någon) och okända. Så stod dom där igen älskade mamma & co och jag sände dem en tacksamhetens tanke och försökte telepatera över att de nog skulle bli en sen middag. Fick vänta till varv två innan jag fick high fiva bästa familjen igen och så steg bensinmätaren igen en stund.

När tanken började bli tomma igen och hastighetsmätaren var ner på 8 min tempo dök Sofie upp och peppade upp mig, vi fick sällskap av några till och snackade oss igenom några km till. Satte upp del mål, springa denna km ut sen gå 200m osv. Med 8 km kvar sprang jag om en kille som börjat gå, han var inne på sitt sista varv och jag drog honom med mig. Han hade gått in i väggen sa han och planerade att gå men vi gjorde gemensam sak och peppade varandra fram i mål vilket resulterade i att han klarade sitt mål 12.30 på sin första IM och jag klarade mitt mål! Det var så skönt att 12 h och 30 minuter efter första simtaget springa in under portalen och höra ”you are an Iron Man”, fast ärligt talat vete tusan om jag verkligen hörde det där. Jag lyssnade till publikens jubel, för är det något Kalmar kan så är det att vara publik. Det är värt att göra en IM bara för att få uppleva den positiva energi som får hela stan att vibrera. Och samtidigt vore det omöjligt att göra en IM utan alla glada tillrop och support av mina allra käraste, det här är vår Iron Man!

Så var det dödandet av myten oxå. Myten att man inte skall köra tävling med prylar man inte testat/som är nya/man inte är van vid.  Hjulen hade jag rullat 20 km med, vattensystemet hade jag aldrig testat, tritopen var sprillans precis som skorna och det gick ta mig tusan så in i baljans mycket bättre än jag vågat hoppas på. Har inte ens skoskav!