Då var beslutet fattat, om inget oförutsett som tex streptokocker inträffar, nr 238 kommer stå på startlinjen på Iron Man Kalmar 2014. Den fysiska formen är långt ifrån vad den varit och inte mycket att göra åt den saken nu. Det är den mentala biten som behöver filas på in i det sista. Sätta upp ett rimligt mål. Att acceptera att jag kommer värsa och inte persa, målet måste vara att bara klara, men DET är svårt för fröken Vidarsson. Antalet träningstimmar i år är ungefär hälften av vad jag satte in på träningskontot för två år sedan. Jag funderade på varför jag gör det här i år och kom fram till att jag vill vara en sån som kör Iron Man inte en sån som kört en Iron Man och tänker att det blir bra träning för pannbenet att köra i motvind. Inser dock att jag kommer vara en sån där som jag log åt i smyg för två år sedan. Jag har en bättre, snyggare, coolare hoj men ocoolare, klenare cykelmuskler och kommer bli omkörd av mig själv för två år sedan. Alltså duktiga, tränade cyklister på vanliga landsvägshojar kommer fundera på vad jag gör på en tempohoj med diskhjul. Övervägde faktiskt att ta racern bara för att kunna cykla med lite mer heder, men eftersom min svarte riddare är snällare mot höft och rygg får jag ta skammen att bli omtrampad. Funderar på att sätta en lapp på ryggen ”min son fyller ett om en vecka, varsågod att kör om” men istället klämde jag dit en sista sten i muren idag med årets första och sista brickpass, 34 km blöt cykling följt av fem underbara, ännu blötare syrerika löpkilometer. Nu är det bara leveransen av nya tubisar och bromsklossar som saknas.
Senaste inläggen
